Emma♡

Vet varken ut eller in :/ Jag känner bara att jag står och famlar i mörket, men efter vad?

Är rädd att jag egentligen vet svaret...

Varför måste jag vara så jävla svår och hopplös? Jag är efterhängsen och klängig, jag vet okej.. Så fort jag får minsta lilla uppmärksam så drar jag allt till mig och lämnar inte personen i fred.. Grejen är den att jag vet om det, men kan inte låta bli... Men för sören, säg till mig att det blir jobbigt.. Det tar jag bättre än att bara avdunsta sakta men säkert, vill ju egentligen visa att jag faktiskt kan vara lugn och sansad och inte så jädra på..
Men blir så mycket lättare om man säger ifrån istället för att låta allt rinna ut i sanden..

Förstår inte varför jag skriver detta, är i princip ingen som läser här vilket fall som helst.. Och allt känns mest som fumliga tankar som rusar runder i mitt huvud, tankar som inte är sammansatta till meningar utan bara tomma ord som far runder som man själv får sätta ihop så att det blir något av det.. Så många ord och så lite tid, så mycket att säga men så lite mod...

Jag vet vad jag lovat mig själv, men kan jag hålla det? Tror inte det, vilket bara är dumt för mig, för det är jag som åker ut till slut. Det är bara mig det drabbar och sårar.
Det är bara mig det är fel på...